detfarliga

Sitter på en sönderblåst pir.

Helt öde häromkring. Jag är i Frankrike, utmed kusten.

Stirrar inåt, mot dynerna. En stängd restaurant en bit bort. Resten bara vitt.


När jag tittar ut mot havet igen är vågorna röda.


När jag vaknar ser havet ut som vanligt igen, men min skjorta har röda fläckar. Jag trevar med handen över ansiktet.

Doppar en hand i havet, tvättar bort blodet från ögonen, går bort mot bilen. Vänder mig om, med händerna i rockfickorna.

Går baklänges sista biten

2 mil till havet.

Det ska vara kväll, nästan natt.
Himlen ska skifta mellan lila strimmor och sot.

Sommar, precis som när jag rörde mig i förorternas kala landskap där

när jag klöv skymningen med min kropp och gick längre in.

Då tar jag tillbaka mig.

Då får ni lämna tillbaka mig.

Andetagen ändras, antalen.

Jag andas mindre vissa dygn.

Jag försöker mäta om jag tar djupare andetag dom dygn jag andas färre.


Sen ser jag tjugofyra fotspår i snön över gården.

Jag blundar och tar tjugofyra andetag.

När jag tittar ut igen är det tjugofyra nya fotspår, strax intill dom gamla.


Han kom tillbaka när jag blundade.

Dagen som tätnar

snör min hals, drar åt.

Har slutat räkna åren men datumet stämmer.

Idag.

Det fanns en arkitekt. Någon planerade allt.

Jag var huset som revs och som byggdes upp på nytt
med tinnar och torn vända inåt, pressande

mot mitt hjärta.

Ingen skugga bara hetta,

solens folk så oberörda jag [...]


Vattnet skitigt, ljummet.

Kramar en sten i handen
försöker tänka bort

hettan.




Havet.

Jag går ner dit.


Kommersen språket jag inte förstår blickarna åt mitt håll sneda leenden

rosten vinden saltet jag tänker

måste imorgon.


Imorgon blir det.

En skog med

exakt lika höga träd.



Inte riktigt en skog.

Grusvägar.


Träden planterade vid exakt samma tillfälle.


Ett sjukhus/instution

strax intill.



(modern anläggning)




Två män vallas runt av personal.


Den enes ansikte i skugga.

Den andre

rasande.

Blekt vitt grått.

Hund, rådjur, räv,

något annat?



Tänker på anatomi,
planscher.



Om ett kranium grävs fram ur myllan

Tv är där, tidningar.


Var det en människa?

Vem?

Nanaak.

Den röd döden

Mi bror lr  ha kontktat Dig Jag är Nanaak. Min bror freträder ett tempel i tillv rons svävand utkant. Han lockar Dig dit, nästn dagligen numer

Han säer sig ha skickat Dig e sändebd.

Mannen, som kallads Ismael, mötte den röda döden inna han     fram.

Jag spttade virus i han ansikte.

N  a naak.

Min bror  vill ge Dig fågelskru d. Krympa Din tankar ner till    yttersta.

Hn tar mnniskor och gö r dem    djur. Dessa lever evigt fängslad på  hans markr.

Alla djur   ha ns skogar och i hans berg ha en gång varit människr.

Jag  ar smittad av pest. Den rö da död  een  ag hostar min   sjukdom i folk anleten. Min bror står     på tur.

De röd  vågorna som svalla r.

Naa n a k

Jag sitter och stirrar ut genom mitt fönster. Det har snöat kraftigt. Inga människor syns till någonstans.

En bil kommer körande i hög fart på vägen en bit nedanför huset. Bilen får sladd och voltar, hamnar på taket, glider en bit.

Jag reser mig. Tittar fortfarande ut. Inga människor, inga andra bilar.

Jag bestämmer mig för att springa ner till bilen.

När jag kommer dit är bilen tom.
Bilen har inte gjort några spår i snön på vägen.

Jag vänder mig om och tittar upp mot min lägenhet. Det står några och tittar ut genom mitt fönster. En man och en kvinna med ett litet barn på armen. Dom är alla bleka. Kvinnan vinkar.

Jag springer tillbaks till min lägenhet. När jag kommer in är det ingen där, men alla  fönster står öppna på vid gavel.

Snö faller i rummet.

Flyktvägen var planerad sen länge, veckor i alla fall, kanske nån månad.

Jag själv var inte inblandad, nån annan skötte det.
Jag var tillsagd att inte ifrågasätta.

Nu.

Vatten, men ingen sjö, knappast ett hav.

Knappast en himmel heller, nånting ligger som ett lock över. Sotigt, ett slags tak. Svårt att se.

Underjorden.

Jag har slitit av mig skjortan. Tillsagd att byta kläder men jag är ännu alldeles för uppskakad för att koordinera mig.



Fryser i hettan härnere.

Jag är där nu.

Jag har omedvetet kramat ihop lappen/kartan till en boll i handen.

Varför måste detta ske?


Trasiga moln som driver över den grå himlen.

Duggregnet som en dimma över förorten. Det är mitt på dagen, folktomt. Folk är på jobbet.


Tittar upp mot det grå huset.


Jag hinner minnas lite.

Jag minns:

Min syster och jag dricker flädersaft. Kommer inte riktigt ihåg smaken.

Jag står förundrad vid en myrstack med en pinne i handen. Det luktar barr och kåda i skogen. Jag sticker inte pinnen i myrstacken som jag först tänkt. Jag vill vara snäll.

En rådjursfamilj i ett skymningslandskap.

Jag hinner le.



Nu.
Står jag vid porten.

För tre dagar sen.

En gestalt utanför min ytterdörr.

Halvmörker i trapphuset, jag såg inte så bra. Figuren orörlig.

Han hade ringt på. Någon hade ringt på.


Jag gick från dörren, satte mig att vänta en halvtimme. Jag var tyst. Inte ett ljud från trapphuset.

När jag tittade igen stod figuren kvar, orörlig, samma postion. Jag öppnade dörren.

En mansfigur i kartong, omsorgsfullt utskuren. En träkonstruktion fungerade som stöd bakom pappersmannen.


En lapp instucken i mannens hand, mellan hans utskurna fingrar.

Jag tog in pappersmannen och ställde honom i köket. Jag tog lappen från hans utsträckta hand, och läste:

"Du med fågeln Varför?

Många av oss blev rädda..

Vi har startat en grupp för oss som Du Skrämde..

så Du vet"

När jag föddes stod en halt man i skuggan utanför sjukhuset.

Min far uppmärksammade honom genom ett fönster i korridoren. Min far stod i korridoren hela natten och såg mannen röka cigarretter, gå små korta vändor i vegetationen där han höll till. Han haltade svårt.

När det var dags för oss att åka hem efter ett par dagar på sjukhuset lösgjorde sig mannen ur skuggan och haltade till en bil. Bilen åkte efter oss i cirka tjugo minuter, sedan svängde den av  vid en rastplats och blev stående.


När min syster föddes två år senare var mannen tillbaka utanför sjukhuset.

Han åkte efter min far, mor och syster. Han vek återigen av vid rastplatsen.


När jag blev sjuk

stod han i mitt rum på sjukhuset,

andades.

Så ödsligt för mina ögon.

Ett grustag, lite skog bakom. En landsväg. Till höger: en bensinstation modell äldre. Tre män har börjat slåss utanför macken efter att ha stått och skrikit åt varann en stund. Jag tittar bort.

Landet jag är i påminner om men är inte Sverige. Jag hämtades i en grå gryning för två dagar sen. Chauffören sa inte mycket.

Jag sätter mig på huk. Männen har försvunnit bakom byggnaden, ser dom inte längre men jag hör uppjagade röster.

En skugga liksom flyter fram framför mig. Jag ställer mig upp men vänder mig inte om.

Han är här nu.

Jag fixerar blicken mot några låga tallar, stålsätter mig.


Nu vänder jag mig om.

Ett motellrum, en bra bit söderut. Gångavstånd till Medelhavet, här bara en skitig hamn. Rummet i ett nedgånget hus i ett mindre industriområde.

Har legat här i tre dagar nu, fortfarande inte hört något från uppdragsgivaren.


Legat och lyssnat till hamnsjåarnas loja arbetstakt utanför fönstret.


En insekt sitter på väggen, rätt stor, för mig okänd art.

När jag blundar en stund och sen öppnar ögonen sitter den i exakt samma position, men har flyttat sig närmare sängen.


När telefonen äntligen ringer är det mitt i natten. Jag tänder sänglampan. Jag tittar mot insekten innan jag svarar.

Den har flyttat sig ytterligare, ännu lite närmare mig nu.

När jag tittar på den börjar den plötsligt röra sig, den vänder sig blixtsnabbt, ett halvt varv. Nu sitter den med huvudet neråt.


Nu svarar jag i telefonen.