detfarliga

Jag sitter hukad bakom några buskar, strax intill E4:an. Kramar en mobiltelefon i handen. Nånstans långt norrut. Ingen bebyggelse just här. Ändamålsenligt. Låga träd, sly. Konstant nederbörd i luften.

Jag hör ett dån norrifrån. När jag tittar dit ser jag två, kanske tre långtradare närma sig. Efter några ögonblick förstår jag att kanske sex, sju långtradare kommer i en slags konvoj.

Nu händer något.

Den första långtradaren får sladd i slasket, föraren försöker parera men farten är för hög, bilen och släpet ställer sig på bredden över hela vägen, glider i ultrarapid.

Jag tittar bort, vill inte se.


I oljudet som följer.


Jag hör inte bara glas, plåt, plast som trasas sönder. Jag hör något mer.

En omänsklig röst ropar, skriker. Ett okänt språk.

Människorna, vars liv släcktes nyss, nånting tog dem. Nånting ropade

"jag har er nu".


Jag hörde det.

Febern driver in igen, som svarta moln. Stora sjok av förvridna minnen. Jag kan se flagor av min person, sån som jag var förr.

Innan allt.

Här gömde jag det som aldrig borde hänt.



Skogen har fallit sedan dess.

Jag ser inte längre var jag stod den där kvällen. Minns solnedgången, hur den slog mot tallarna, skapade långa skuggor framför mig. Värmen i ryggen när jag grävde.

Sjunker ner på knä nu.

Har dom hittat något?


Hyrbilen.
Bor det nån härute?

Hyrde jag bilen i eget namn?

Luften runt mig så långsam

som vatten.


Allt som hände innan jag släppte fågeln.



Höghusen såg svarta ut i den gassande solen där

när jag tittade upp

såg efter duvan.


Tittade mot folksamlingen igen.

Frös.


Vände om, gick mot husen, över det tomma torget.