detfarliga

Flyktvägen var planerad sen länge, veckor i alla fall, kanske nån månad.

Jag själv var inte inblandad, nån annan skötte det.
Jag var tillsagd att inte ifrågasätta.

Nu.

Vatten, men ingen sjö, knappast ett hav.

Knappast en himmel heller, nånting ligger som ett lock över. Sotigt, ett slags tak. Svårt att se.

Underjorden.

Jag har slitit av mig skjortan. Tillsagd att byta kläder men jag är ännu alldeles för uppskakad för att koordinera mig.



Fryser i hettan härnere.

Jag är där nu.

Jag har omedvetet kramat ihop lappen/kartan till en boll i handen.

Varför måste detta ske?


Trasiga moln som driver över den grå himlen.

Duggregnet som en dimma över förorten. Det är mitt på dagen, folktomt. Folk är på jobbet.


Tittar upp mot det grå huset.


Jag hinner minnas lite.

Jag minns:

Min syster och jag dricker flädersaft. Kommer inte riktigt ihåg smaken.

Jag står förundrad vid en myrstack med en pinne i handen. Det luktar barr och kåda i skogen. Jag sticker inte pinnen i myrstacken som jag först tänkt. Jag vill vara snäll.

En rådjursfamilj i ett skymningslandskap.

Jag hinner le.



Nu.
Står jag vid porten.

För tre dagar sen.

En gestalt utanför min ytterdörr.

Halvmörker i trapphuset, jag såg inte så bra. Figuren orörlig.

Han hade ringt på. Någon hade ringt på.


Jag gick från dörren, satte mig att vänta en halvtimme. Jag var tyst. Inte ett ljud från trapphuset.

När jag tittade igen stod figuren kvar, orörlig, samma postion. Jag öppnade dörren.

En mansfigur i kartong, omsorgsfullt utskuren. En träkonstruktion fungerade som stöd bakom pappersmannen.


En lapp instucken i mannens hand, mellan hans utskurna fingrar.

Jag tog in pappersmannen och ställde honom i köket. Jag tog lappen från hans utsträckta hand, och läste:

"Du med fågeln Varför?

Många av oss blev rädda..

Vi har startat en grupp för oss som Du Skrämde..

så Du vet"

När jag föddes stod en halt man i skuggan utanför sjukhuset.

Min far uppmärksammade honom genom ett fönster i korridoren. Min far stod i korridoren hela natten och såg mannen röka cigarretter, gå små korta vändor i vegetationen där han höll till. Han haltade svårt.

När det var dags för oss att åka hem efter ett par dagar på sjukhuset lösgjorde sig mannen ur skuggan och haltade till en bil. Bilen åkte efter oss i cirka tjugo minuter, sedan svängde den av  vid en rastplats och blev stående.


När min syster föddes två år senare var mannen tillbaka utanför sjukhuset.

Han åkte efter min far, mor och syster. Han vek återigen av vid rastplatsen.


När jag blev sjuk

stod han i mitt rum på sjukhuset,

andades.

Så ödsligt för mina ögon.

Ett grustag, lite skog bakom. En landsväg. Till höger: en bensinstation modell äldre. Tre män har börjat slåss utanför macken efter att ha stått och skrikit åt varann en stund. Jag tittar bort.

Landet jag är i påminner om men är inte Sverige. Jag hämtades i en grå gryning för två dagar sen. Chauffören sa inte mycket.

Jag sätter mig på huk. Männen har försvunnit bakom byggnaden, ser dom inte längre men jag hör uppjagade röster.

En skugga liksom flyter fram framför mig. Jag ställer mig upp men vänder mig inte om.

Han är här nu.

Jag fixerar blicken mot några låga tallar, stålsätter mig.


Nu vänder jag mig om.

Ett motellrum, en bra bit söderut. Gångavstånd till Medelhavet, här bara en skitig hamn. Rummet i ett nedgånget hus i ett mindre industriområde.

Har legat här i tre dagar nu, fortfarande inte hört något från uppdragsgivaren.


Legat och lyssnat till hamnsjåarnas loja arbetstakt utanför fönstret.


En insekt sitter på väggen, rätt stor, för mig okänd art.

När jag blundar en stund och sen öppnar ögonen sitter den i exakt samma position, men har flyttat sig närmare sängen.


När telefonen äntligen ringer är det mitt i natten. Jag tänder sänglampan. Jag tittar mot insekten innan jag svarar.

Den har flyttat sig ytterligare, ännu lite närmare mig nu.

När jag tittar på den börjar den plötsligt röra sig, den vänder sig blixtsnabbt, ett halvt varv. Nu sitter den med huvudet neråt.


Nu svarar jag i telefonen.